ska innan septembers slut klura ut hur man klarar av Berlin Marathon. utan att bli tråkig.
42 195 meter senare
Så. Nu har jag samlat mig tillräckligt mycket för att berätta hur det hela gick till.
Starten på den här mara-resan kunde onekligen börjat bättre. Med en rinnande näsa och frossa i kroppen anlände vi till Berlin i fredags. Vi tog det så lugnt vi bara kunde, men ändå ingen bättring i sikte när jag vaknade morgonen därpå. Jag bestämde mig för att inte springa och började psykiskt bearbeta mitt misslyckande.
Men vi var ju två som åkte och Peiman skulle ju såklart springa ändå. Så vi tog oss på eftermiddagen ut till maratonmässan för att hämta ut våra nummerlappar. Stämningen var så enormt taggad så jag började där och då ändå fundera på om jag kanske skulle testa i alla fall...
Söndagsmorgonen kom och jag kunde andas lite bättre genom näsan. Ett gott tecken tänkte jag. Så, efter en stadig och tidig frukost kl 6 begav vi oss av mot starten och anvisad startfålla. Min ambition var vid det laget att starta, och i alla fall hänga på ett par tre kilometer i början. Jag ville ju känna av den där folkfesten som alla talade om.
Vi såg de blå ballongerna släppas upp mot skyn klockan 9 och stämningen i startleden var elektrisk. Tio över nio passerade vi start.
Mitt tempo var väldigt lugnt och det var ganska tufft att få igång förkylningskroppen. Men sakta och säkert betade jag av kilometer efter kilometer.
Vid Karl Marx Allé (bilden) hade jag sprungit 12 kilometer och det var nog då jag började leka med tanken att jag kanske ändå skulle klara av att fullfölja. Men det var först 9 kilometer senare, när jag sprang genom halvmara-porten, som jag på rikigt bestämde mig. Jag skulle ta mig i mål.
Så kilometer efter kilometer tillryggalades. Slingan gick genom flera stadsdelar i Berlin, och det var härligt att följa hur stadens karaktär förändrades allt eftersom. Trendiga DJs och folkfest på gatan i Kreuzberg, mysiga radhuskvarter i Zehlendorf och flashiga butiker i Charlottenburg.
Vid kilometer 32 började dock min riktiga match. Kroppen skrek till vid varje fot-i-sättning och det kändes som att benet skulle gå av på mitten i varje steg. Huvudet förhandlade med mig om anledningar att bryta. En jäkla tur att jag hade läst en del om detta och kunde käfta tillbaka mot dessa hittepå-argument.
Men kilometrarna mellan 35 och 40 var de allra värsta. Fy faaaaan vad jobbigt det var.
Känslan när jag efter 41-kilometers-skylten svängde upp på Under Den Linden och såg målet vid Brandenburger Tor var helt obeskrivlig. Det var en av mina starkaste upplevelser någonsin faktiskt.
Väl i mål fick jag medaljen om halsen, försökte lokalisera Pajjen som redan vait i mål en stund och sen trillade vi ihop i en liten hög utan att kunna röra oss i nån timme.
NAÄE! tänkte jag hela natten när det började köra ihop sig i näsan och halsen började klia...men det kanske bara e jag som kör lite inför-maran-hypokondri. Så bra var det dock inte, för dagen idag fick spendaras vågrätt. utan varken smak eller luktsinne.
Det känns så himla himla trist. Jag brukar typ ha en förkylning per år men va fasen e oddsen att den ska komma nu, då dagar innan maran.
Nu gäller det bara att mata på med vitaminer, frukt, vatten sömn och whiskeygurgling.
Och så håller vi alla tummar.
På pluskontot står dock en allt mer stabil höft för var dag som går.
...och höften känns lite bättre. Har fått en omgång nålar också och jag tror att de gjorde mer nytta än elen. Nålar överlag verkar funka ganska bra på mig faktikst.
Nu ska jag bara trycka i mig vitaminer för att bota en förkylning som jag känner ligger och kittlar i halsen (hypokondriker? JA!)
Så länge är det kanske läge att jag för första gången orkar mig igenom hela bansträckningen på youtube. Om jag nu ska orka den i verkligenheten på söndag...
Efter min "snabbrunda" i onsdags så har jag haft så förbannat ont i ljumsken. Eller höften. Vilket som nu är vilket. Kan liksom inte riktigt sätta i foten ordentligt utan att det strålar upp smärta. Tänkte att det kanske inte var så konstigt efter 22-kilometaren förra helgen och vilade ett par dar.
Men så idag tänkte jag att det skulle sitta på sin plats med en någorlunda lång och långsam runda.
Det gick 5 minuter. Alltså inte alls.
FAN.
Men de 5 minutrarna fick jag i alla fall lufta mina nya kläder:
Kände efter förra helgens långrunda att jag inte kan springa så långt i cykelbyxor för att jag får skav på insida knä. Och hellånga byxor tror jag blir för varmt på maran i Berlin. Sagt och gjort ett par mitt emellan-långa byxor inhandlade!
Nu ska jag smörja in ljumsken i tigerbalsam och gå på yoga istället. Mutter.
Fick boken Sweet skriven av Roy Fares på posten häromdagen. Det var min kille som hade köpt den till mig. Så när han nu kom på besök i helgen så var det ju bara till att leverera. Chokladkaka med chokladfrosting i, allt med en touch av apelsin. Inte så dumt alltså!
Jag brukar inte vara allt för förtjust i att jogga på kvällen, har fått för mig att min kropp preseterar bättre i dagsljus.
Men i kväll hade jag inget val. Hade lovat mig själv att springa men snorde ändå inte på dojjan förns efter halv nio.
Men gu va skönt det var idag. Höjde tempot någit och betade av 5 kilometer. Visst blev jag trött men ändå inte på det dära sättet när det gör trött-ont utan bara gött-trött-känsla. Dom där gångerna kommer inte så ofta för mig så när dom väl dyker upp är jag väldigt glad.
På grund av alla mina stora skoskav sprang jag idag i mina gamla skor, och börjar faktikst fundera på om det är dom som ska gälla på maran. Funderar lite till på det.
Så här ett par veckor innan maran försöker ja komma över att pepp som går att få. Tigger tips från höger till vänster, letar bra springlåtar, köper snygga springkläder osv osv.
Och så läser jag den här fantastiska berättelsen av Peter som klarade klarade en mara mot alla odds.
Detta är ju på inget sätt en blogg som har till uppgift att glamorisera löpningen. Så här kommer det. Sanningen om hur mina fötter ser ut efter 22 kilometers löpning. Inte så mycket av en rolig historia.
Det var väl på tiden kan man tycka. Att jag i alla fall gjorde en halvmara tre veckor innan jag ska springa dubbelt så långt.
Den här veckan har jag haft SÅ många dåliga anledningar att inte springa. Har inte blivit en endaste runda faktiskt. Hade det inte varit för Ida som kommit o överraskat med en flarra vin till maten eller Pajjen som flyttat så jag blivit för deppig så hade det nog kunnat vara nåt helt annat. Som att jag fått ett nytt fölsemärke eller nåt.
MEN så idag. Som manna från himlen kom motivationen (nåja nu ska vi inte överdriva) och jag släpade mig ut på en långrunda.
Jag trodde att det skulle bli längre innan rundan när jag satt hemma med google maps. Men 22 får jag ändå va nöjd med.
Optimatala förhållanden, lite sol, inte så blåsigt och massa fina vyer vid havet. Och så sprang jag under bron som jag gillar så mycket bara för att jag en gång för två år sen orkade springa över den.
Andra delen av helgen spenderades i Ludvika dit min kille ska flytta för att jobba ett år.
Kanske inte så jätterolig stad, men desto bättre natur runt omkring med gott om både svamp och lingon just nu.
Igår planerades det att springa en långrunda på ca 20 km så jag satte igång o googlade. Hittade en led som verkade fin och hette Saxenleden och var drygt 11 km. Perfekt att ta den två varv tänkte vi.
Men med helt fel tänk.
Vad som inte var med i beräkningarna var att det var en vandringsled som gick upp och ner, över jullriga stigar och blöta svampiga områden. Efter tre km brände det ordentligt i benen och rutten lades snabbt om till endast ett varv.
På pluskontot får man ändå säga att det var himla fint! Jag hade velat ta så många fler bilder på röda små stugor, gärsgårdar, broar osv men jag va så himla trött att jag bara orkade få upp kameran en endaste gång på hela rundan.
Drygt 11 km tog ca 1,5 timme och idag har jag rejäla känningar i allt från benhinnor till knän och höfter.
Inge mer terräng för mig innan maran kan jag lova.
I helgen har det flängts runt en del. Första halvan spenderades i Åhus där jag var på konferens med jobbet. Och när man har så fina omgivningar är det ju nästan brottsligt att inte ta sig ut på en tur. Så sagt och gjort, i en paus i mötesschemat lyckades jag avverka knappt 7 km.
En go reflektion: När jag kom tillbaka kände jag mig lite halvt missnöjd med att det bara blev 7 km. En kollega som hade sett mig frågade hur långt jag hade sprungit. "Det blev bara 7" "BARA 7??" blev svaret. "Är du galen?" Då insåg jag att jag för ett par år sen också hade sagt exakt samma sak. Tiderna förändras. Fan va gött.
I februari när jag skrev mitt första inlägg här på bloggen hade jag ett litet dilemma. Jag skulle springa en mara om sju månader.
Nu har dock detta dilemma växt och tagit oanade proportioner: Idag är det nämligen på pricken en månad kvar till startskottet av Berlin Marathon 2012.
Attans.
Så. Hur ligger jag till då?
Jo, jag har faktikst joggat lite nästan hela tiden sen i februari.
Min längsta runda hittills har varit på 18,7 km.
Jag springer fortfarande långsamt.
Jag är fortfarande envis.
Man kan ju tänka att jag kommer få ett litet pröblem. Och att jag borde sprungit lite längre rundor.
Men gjort är ju gjort och jag kan ju inte börja springa 3-mils-rundor nu när det bara är ett par veckor kvar. (Kanske en på sin höjd.)
Så nu gäller det att sista månaden försöka hitta så många åtgärder som möjligt som kan underlätta de där fyra milen. Typ vad jag ska äta & dricka, vad jag ska ha i väskan, hur många compeed jag måste köpa osv osv.
