42 195 meter senare
Så. Nu har jag samlat mig tillräckligt mycket för att berätta hur det hela gick till.
Starten på den här mara-resan kunde onekligen börjat bättre. Med en rinnande näsa och frossa i kroppen anlände vi till Berlin i fredags. Vi tog det så lugnt vi bara kunde, men ändå ingen bättring i sikte när jag vaknade morgonen därpå. Jag bestämde mig för att inte springa och började psykiskt bearbeta mitt misslyckande.
Men vi var ju två som åkte och Peiman skulle ju såklart springa ändå. Så vi tog oss på eftermiddagen ut till maratonmässan för att hämta ut våra nummerlappar. Stämningen var så enormt taggad så jag började där och då ändå fundera på om jag kanske skulle testa i alla fall...
Söndagsmorgonen kom och jag kunde andas lite bättre genom näsan. Ett gott tecken tänkte jag. Så, efter en stadig och tidig frukost kl 6 begav vi oss av mot starten och anvisad startfålla. Min ambition var vid det laget att starta, och i alla fall hänga på ett par tre kilometer i början. Jag ville ju känna av den där folkfesten som alla talade om.
Vi såg de blå ballongerna släppas upp mot skyn klockan 9 och stämningen i startleden var elektrisk. Tio över nio passerade vi start.
Mitt tempo var väldigt lugnt och det var ganska tufft att få igång förkylningskroppen. Men sakta och säkert betade jag av kilometer efter kilometer.
Vid Karl Marx Allé (bilden) hade jag sprungit 12 kilometer och det var nog då jag började leka med tanken att jag kanske ändå skulle klara av att fullfölja. Men det var först 9 kilometer senare, när jag sprang genom halvmara-porten, som jag på rikigt bestämde mig. Jag skulle ta mig i mål.
Så kilometer efter kilometer tillryggalades. Slingan gick genom flera stadsdelar i Berlin, och det var härligt att följa hur stadens karaktär förändrades allt eftersom. Trendiga DJs och folkfest på gatan i Kreuzberg, mysiga radhuskvarter i Zehlendorf och flashiga butiker i Charlottenburg.
Vid kilometer 32 började dock min riktiga match. Kroppen skrek till vid varje fot-i-sättning och det kändes som att benet skulle gå av på mitten i varje steg. Huvudet förhandlade med mig om anledningar att bryta. En jäkla tur att jag hade läst en del om detta och kunde käfta tillbaka mot dessa hittepå-argument.
Men kilometrarna mellan 35 och 40 var de allra värsta. Fy faaaaan vad jobbigt det var.
Känslan när jag efter 41-kilometers-skylten svängde upp på Under Den Linden och såg målet vid Brandenburger Tor var helt obeskrivlig. Det var en av mina starkaste upplevelser någonsin faktiskt.
Väl i mål fick jag medaljen om halsen, försökte lokalisera Pajjen som redan vait i mål en stund och sen trillade vi ihop i en liten hög utan att kunna röra oss i nån timme.
Det var min story. Den officiella hittar ni här:
4 dagar kvar
...och höften känns lite bättre. Har fått en omgång nålar också och jag tror att de gjorde mer nytta än elen. Nålar överlag verkar funka ganska bra på mig faktikst.
Nu ska jag bara trycka i mig vitaminer för att bota en förkylning som jag känner ligger och kittlar i halsen (hypokondriker? JA!)
Så länge är det kanske läge att jag för första gången orkar mig igenom hela bansträckningen på youtube. Om jag nu ska orka den i verkligenheten på söndag...
Inspiration
Så här ett par veckor innan maran försöker ja komma över att pepp som går att få. Tigger tips från höger till vänster, letar bra springlåtar, köper snygga springkläder osv osv.
Och så läser jag den här fantastiska berättelsen av Peter som klarade klarade en mara mot alla odds.
Obs varning för starka bilder:
Detta är ju på inget sätt en blogg som har till uppgift att glamorisera löpningen. Så här kommer det. Sanningen om hur mina fötter ser ut efter 22 kilometers löpning. Inte så mycket av en rolig historia.
22 km - längsta rundan nånsinn!
Det var väl på tiden kan man tycka. Att jag i alla fall gjorde en halvmara tre veckor innan jag ska springa dubbelt så långt.
Den här veckan har jag haft SÅ många dåliga anledningar att inte springa. Har inte blivit en endaste runda faktiskt. Hade det inte varit för Ida som kommit o överraskat med en flarra vin till maten eller Pajjen som flyttat så jag blivit för deppig så hade det nog kunnat vara nåt helt annat. Som att jag fått ett nytt fölsemärke eller nåt.
MEN så idag. Som manna från himlen kom motivationen (nåja nu ska vi inte överdriva) och jag släpade mig ut på en långrunda.
Jag trodde att det skulle bli längre innan rundan när jag satt hemma med google maps. Men 22 får jag ändå va nöjd med.
Optimatala förhållanden, lite sol, inte så blåsigt och massa fina vyer vid havet. Och så sprang jag under bron som jag gillar så mycket bara för att jag en gång för två år sen orkade springa över den.
Hej Ludvika
Andra delen av helgen spenderades i Ludvika dit min kille ska flytta för att jobba ett år.
Kanske inte så jätterolig stad, men desto bättre natur runt omkring med gott om både svamp och lingon just nu.
Igår planerades det att springa en långrunda på ca 20 km så jag satte igång o googlade. Hittade en led som verkade fin och hette Saxenleden och var drygt 11 km. Perfekt att ta den två varv tänkte vi.
Men med helt fel tänk.
Vad som inte var med i beräkningarna var att det var en vandringsled som gick upp och ner, över jullriga stigar och blöta svampiga områden. Efter tre km brände det ordentligt i benen och rutten lades snabbt om till endast ett varv.
På pluskontot får man ändå säga att det var himla fint! Jag hade velat ta så många fler bilder på röda små stugor, gärsgårdar, broar osv men jag va så himla trött att jag bara orkade få upp kameran en endaste gång på hela rundan.
Drygt 11 km tog ca 1,5 timme och idag har jag rejäla känningar i allt från benhinnor till knän och höfter.
Inge mer terräng för mig innan maran kan jag lova.
Åhusjogg
I helgen har det flängts runt en del. Första halvan spenderades i Åhus där jag var på konferens med jobbet. Och när man har så fina omgivningar är det ju nästan brottsligt att inte ta sig ut på en tur. Så sagt och gjort, i en paus i mötesschemat lyckades jag avverka knappt 7 km.
En go reflektion: När jag kom tillbaka kände jag mig lite halvt missnöjd med att det bara blev 7 km. En kollega som hade sett mig frågade hur långt jag hade sprungit. "Det blev bara 7" "BARA 7??" blev svaret. "Är du galen?" Då insåg jag att jag för ett par år sen också hade sagt exakt samma sak. Tiderna förändras. Fan va gött.
JÖSSES, det är bara en månad kvar
I februari när jag skrev mitt första inlägg här på bloggen hade jag ett litet dilemma. Jag skulle springa en mara om sju månader.
Nu har dock detta dilemma växt och tagit oanade proportioner: Idag är det nämligen på pricken en månad kvar till startskottet av Berlin Marathon 2012.
Attans.
Så. Hur ligger jag till då?
Jo, jag har faktikst joggat lite nästan hela tiden sen i februari.
Min längsta runda hittills har varit på 18,7 km.
Jag springer fortfarande långsamt.
Jag är fortfarande envis.
Man kan ju tänka att jag kommer få ett litet pröblem. Och att jag borde sprungit lite längre rundor.
Men gjort är ju gjort och jag kan ju inte börja springa 3-mils-rundor nu när det bara är ett par veckor kvar. (Kanske en på sin höjd.)
Så nu gäller det att sista månaden försöka hitta så många åtgärder som möjligt som kan underlätta de där fyra milen. Typ vad jag ska äta & dricka, vad jag ska ha i väskan, hur många compeed jag måste köpa osv osv.
Det är nu det är dags att bli materialare.
Höst
FAN.
Sprang (bokstavligen talat) över det första hösttecknet härom dagen under löprundan.
Trots att bilden lämnar en del övrigt att önska (så som skärpa till exempel) så är det ju svårt att förneka höstlöven på marken.
Det enda som kan ses som positivt i den här frågan måste väl då vara att jag nart får hoppa i mina långa snabba springbyxort snart.
Man ser ju för jevvra dum ut i cykelbyxor alltså.
(obs! man kan också tolka skärpan (eller bristen på den) i bilden som ett tecken på hur FORT jag springer)
Min näst längsta runda nånsinn...
...avverkades i måndags kväll. Men jag va så urbota trött efteråt så jag orkade inte ens blogga om det.
Vi stack ut till Skrylle och jag körde 10:an + 7:an +1:an-rundorna. Och oj vad jag hade saknat fina Skrylle!
Min längsta runda jag nånsinn sprungit var när jag sprang halvmaran under Broloppet 2010. Och nu har jag då en ny näst-längsta-runda att föra till protokollet.
Det var inte så jobbigt som jag trodde, but still; benen var som stockar de sista kilometrarna. Lite oroväckande eftersom jag om ett par veckor ska springa ytterligare drygt två mil....
Cykel istället
Mer jogg på semstern blev det inte. Temperaturer över 35 grader passar sig inte att jogga i. Enligt min bok.
Däremot hyrde vi cyklar och utforskade ön. Träning god som någon då inte en endaste millimeter på Vis är platt.
Jogg på kroatiskt Vis
Gör min sista semstervecka på den kroatiska lilla ön Vis. Och som vanligt första dagen på semstern steg jag upp lite för tidigt och gav mig ut på jogg.
Det visade sig dock inte vara så bra. För det var varmt så in i bängen.
Ja ha, måste man öva på mer än at jogga nu med???
Stötte på ett citat från en av tidernas främste marathon-löpare, Rob de Castella:
"Marathon handlar om att vara samlad den sista milen. Då handlar det om vad man har inombords i själ och hjärta. Du har sprungit av dig all styrka, all ytlig form, och det handlar om vad du har kvar inombords. Att vara kapabel att plocka fram någonting djupt inne ifrån är en av de mest otroliga sakerna med marathon"
Alltså....jag vetefan...om jag vill veta vad som finns där DJUPT INNE.
Hemska tanke.
Huvvaligen.
Ändå lite kul med jämförelse
Nu på kvällen sprang jag en himla mysig 15-kilometers-runda längs med havet söderut. Solen höll på att gå ner och det fanns inte ett moln på himlen.
Tempot var lågt, nu satsar jag på att hitta ett rimligt tempo som jag pallar hålla hela maran. Och jag tror att jag har hittat det. Jag ska nog försöka ligga kring 6:30-nåntinting. Idag höll jag på lite mer än 1,5 timme och kände mig ändå ganska fräsh efteråt, så då borde jag väl kunna hålla ut ytterligare ett par timmar tänker jag.
Det är ganska kul ändå att mäta sina resultat allt eftersom. Idag hade jag med lätthet samma tempo på 15 kilometer som jag för ett halvår sedan kämpade för på 5 kilometer. Det är faktikst ganska fantastiskt!
Ny dojja!
Den uppmärksamme bloggläsaren vet ju givetvis att jag köpte ett par nya dojjor på löplabbet i maj. Men nu var det ändå dags för nya. Efter stränga pekfungret av en sjukgymnast gick jag ner ett snäpp i pronationsstöd och ska nu testa ett par Asics istället.
Ingen risk att jag inte kommer synas på maran i alla fall.
Cajjans matresa
Alltså nog för att jag sprungit mycket i Frankrike.
Men.
Framför allt har jag ÄTIT.
Semester
Jag har så sjukt mycket semster just nu så jag orkar baskemej inte blogga.
Men springer gör jag.
Har hittat den vackraste 12-kilometersrundan bland vinfält och upp på höjder.
Kroppen känns ovanligt pigg när springklockan ringer kl 7 på morgnarna.
Kortdokumentär i örat o spring i benet
Det känns fortfarande som att springflowet håller i sig. Peppar peppar.
I går blev det 6 km i lite högre tempo (men fortfarande på 35 min så inte jättesnabbt).
Men det fina med den distansen är att den är precis lika lång som podversionen av en P4 dokumentär. De är ofta så himla bra, och man får på en halvtimme intressanta levnadsöden i ett enkelt format. Springturen bara svischar förbi och man glömmer nästan bort vad man gör.
Nu fasar jag lite för att 35-gradig värme och vinkvällar ska sinka min träning när jag åker ner till Frankrike på lördag...
Har vändningen kommit nu?
Jag har ju som bekant varit nere i nån slags svacka under juni månad. Efter att ha förbättrat mitt springtempo hela våren stannade ökningen helt av eller till och med blev långsammare. Inte så kul. Men det var ju bara att streta på. Hur det än var så skulle jag ju springa mara i september så jag hade ju inget val. Hellre springa långsamt än inte alls.
Men nu känner jag kanske kanske att trenden har vänt. Mina två senaste springrundor har varit helt fantatiska. 8 kilometer i fredags och 12 km igår, båda med fräsha ben och utan större ansträngning. Kände båda gångerna ett skönt flow och som att jag med lätthet hade kunnat hålla på ett bra tag till.
Den här veckan är jag i Shlm och jobbar och får därför utforska nya springrundor. Igår var det 12 kilomets-brat-rundapå Djurgårn:
Kolla vilka tuffa nya jag har!
