42 195 meter senare
Så. Nu har jag samlat mig tillräckligt mycket för att berätta hur det hela gick till.
Starten på den här mara-resan kunde onekligen börjat bättre. Med en rinnande näsa och frossa i kroppen anlände vi till Berlin i fredags. Vi tog det så lugnt vi bara kunde, men ändå ingen bättring i sikte när jag vaknade morgonen därpå. Jag bestämde mig för att inte springa och började psykiskt bearbeta mitt misslyckande.
Men vi var ju två som åkte och Peiman skulle ju såklart springa ändå. Så vi tog oss på eftermiddagen ut till maratonmässan för att hämta ut våra nummerlappar. Stämningen var så enormt taggad så jag började där och då ändå fundera på om jag kanske skulle testa i alla fall...
Söndagsmorgonen kom och jag kunde andas lite bättre genom näsan. Ett gott tecken tänkte jag. Så, efter en stadig och tidig frukost kl 6 begav vi oss av mot starten och anvisad startfålla. Min ambition var vid det laget att starta, och i alla fall hänga på ett par tre kilometer i början. Jag ville ju känna av den där folkfesten som alla talade om.
Vi såg de blå ballongerna släppas upp mot skyn klockan 9 och stämningen i startleden var elektrisk. Tio över nio passerade vi start.
Mitt tempo var väldigt lugnt och det var ganska tufft att få igång förkylningskroppen. Men sakta och säkert betade jag av kilometer efter kilometer.
Vid Karl Marx Allé (bilden) hade jag sprungit 12 kilometer och det var nog då jag började leka med tanken att jag kanske ändå skulle klara av att fullfölja. Men det var först 9 kilometer senare, när jag sprang genom halvmara-porten, som jag på rikigt bestämde mig. Jag skulle ta mig i mål.
Så kilometer efter kilometer tillryggalades. Slingan gick genom flera stadsdelar i Berlin, och det var härligt att följa hur stadens karaktär förändrades allt eftersom. Trendiga DJs och folkfest på gatan i Kreuzberg, mysiga radhuskvarter i Zehlendorf och flashiga butiker i Charlottenburg.
Vid kilometer 32 började dock min riktiga match. Kroppen skrek till vid varje fot-i-sättning och det kändes som att benet skulle gå av på mitten i varje steg. Huvudet förhandlade med mig om anledningar att bryta. En jäkla tur att jag hade läst en del om detta och kunde käfta tillbaka mot dessa hittepå-argument.
Men kilometrarna mellan 35 och 40 var de allra värsta. Fy faaaaan vad jobbigt det var.
Känslan när jag efter 41-kilometers-skylten svängde upp på Under Den Linden och såg målet vid Brandenburger Tor var helt obeskrivlig. Det var en av mina starkaste upplevelser någonsin faktiskt.
Väl i mål fick jag medaljen om halsen, försökte lokalisera Pajjen som redan vait i mål en stund och sen trillade vi ihop i en liten hög utan att kunna röra oss i nån timme.
Det var min story. Den officiella hittar ni här:
