jagbarajoggarlite

I februari när jag skrev mitt första inlägg här på bloggen hade jag ett litet dilemma. Jag skulle springa en mara om sju månader.

 

Nu har dock detta dilemma växt och tagit oanade proportioner: Idag är det nämligen på pricken en månad kvar till startskottet av Berlin Marathon 2012.

 

Attans.

 

Så. Hur ligger jag till då?

 

Jo, jag har faktikst joggat lite nästan hela tiden sen i februari.

Min längsta runda hittills har varit på 18,7 km.

Jag springer fortfarande långsamt.

Jag är fortfarande envis.

 

Man kan ju tänka att jag kommer få ett litet pröblem. Och att jag borde sprungit lite längre rundor.

 

Men gjort är ju gjort och jag kan ju inte börja springa 3-mils-rundor nu när det bara är ett par veckor kvar. (Kanske en på sin höjd.)

 

Så nu gäller det att sista månaden försöka hitta så många åtgärder som möjligt som kan underlätta de där fyra milen. Typ vad jag ska äta & dricka, vad jag ska ha i väskan, hur många compeed jag måste köpa osv osv.

 

Det är nu det är dags att bli materialare.

 

 

 

 

 

FAN.

 

Sprang (bokstavligen talat) över det första hösttecknet härom dagen under löprundan.

 

Trots att bilden lämnar en del övrigt att önska (så som skärpa till exempel) så är det ju svårt att förneka höstlöven på marken.

 

 

Det enda som kan ses som positivt i den här frågan måste väl då vara att jag nart får hoppa i mina långa snabba springbyxort snart.

 

Man ser ju för jevvra dum ut i cykelbyxor alltså.

 

 

...avverkades i måndags kväll. Men jag va så urbota trött efteråt så jag orkade inte ens blogga om det.

 

Vi stack ut till Skrylle och jag körde 10:an + 7:an +1:an-rundorna. Och oj vad jag hade saknat fina Skrylle!

 

Min längsta runda jag nånsinn sprungit var när jag sprang halvmaran under Broloppet 2010. Och nu har jag då en ny näst-längsta-runda att föra till protokollet.

 

Det var inte så jobbigt som jag trodde, but still; benen var som stockar de sista kilometrarna. Lite oroväckande eftersom jag om ett par veckor ska springa ytterligare drygt två mil....

 

Mer jogg på semstern blev det inte. Temperaturer över 35 grader passar sig inte att jogga i. Enligt min bok.

 

 

 

 

 

Gör min sista semstervecka på den kroatiska lilla ön Vis. Och som vanligt första dagen på semstern steg jag upp lite för tidigt och gav mig ut på jogg.

 

Det visade sig dock inte vara så bra. För det var varmt så in i bängen.

 

Stötte på ett citat från en av tidernas främste marathon-löpare, Rob de Castella:

 

"Marathon handlar om att vara samlad den sista milen. Då handlar det om vad man har inombords i själ och hjärta. Du har sprungit av dig all styrka, all ytlig form, och det handlar om vad du har kvar inombords. Att vara kapabel att plocka fram någonting djupt inne ifrån är en av de mest otroliga sakerna med marathon"

 

Alltså....jag vetefan...om jag vill veta vad som finns där DJUPT INNE.

Hemska tanke.

Huvvaligen.

 

 

 

 

Nu på kvällen sprang jag en himla mysig 15-kilometers-runda längs med havet söderut. Solen höll på att gå ner och det fanns inte ett moln på himlen. 

 

 

Tempot var lågt, nu satsar jag på att hitta ett rimligt tempo som jag pallar hålla hela maran. Och jag tror att jag har hittat det. Jag ska nog försöka ligga kring 6:30-nåntinting. Idag höll jag på lite mer än 1,5 timme och kände mig ändå ganska fräsh efteråt, så då borde jag väl kunna hålla ut ytterligare ett par timmar tänker jag. 

 

Det är ganska kul ändå att mäta sina resultat allt eftersom. Idag hade jag med lätthet samma tempo på 15 kilometer som jag för ett halvår sedan kämpade för på 5 kilometer. Det är faktikst ganska fantastiskt!

 

Den uppmärksamme bloggläsaren vet ju givetvis att jag köpte ett par nya dojjor på löplabbet i maj. Men nu var det ändå dags för nya. Efter stränga pekfungret av en sjukgymnast gick jag ner ett snäpp i pronationsstöd och ska nu testa ett par Asics istället. 

 

Ingen risk att jag inte kommer synas på maran i alla fall. 

 

 

Alltså nog för att jag sprungit mycket i Frankrike.

 

Men.

 

Framför allt har jag ÄTIT.

 

Jag har så sjukt mycket semster just nu så jag orkar baskemej inte blogga.

 

Men springer gör jag.

 

Har hittat den vackraste 12-kilometersrundan bland vinfält och upp på höjder.

 

Kroppen känns ovanligt pigg när springklockan ringer kl 7 på morgnarna.